- Göteborgs universitet
- Jonsereds herrgård
- Verksamhet
- Seminarier
- Självmord som olycksfall
Suicider:
Att skilja på självmord och självmord
av Kerstin Wallin,
frilansjournalist
Natthalka, sommardäck och en mötande lastbil med helljuset på. Kraschen är oundviklig. Sviken i kärlek, berövad lusten att leva och så en plötslig konflikt på jobbet. Allt blir kaos. Det känns som om det bara finns en utväg – självmord. Varje år väljer omkring 1 400 personer i Sverige att ta sitt eget liv.
Nej, det behöver inte vara konstigare att bli ett offer för sina destruktiva känslor än att i nattens mörker förlora kontrollen över sin bil. Att känslorna blir så starka att det inte går att hantera dem kallar också dagens suicidforskare för psykiskt olycksfall. Precis som bilisten som inte hinner väja befinner sig den suicidala människan plötsligt i en maktlös situation. Ändå är tanken på självmord som olycksfall en för många provocerande tanke.
Synen på självmord
När Göteborgs universitet och Västsvenska nätverket för suicidprevention i maj bjöd in till konferensen "Självmord som olycksfall – nya perspektiv på skadeprevention" var det mer än en som kände nyfikenhet, olust och indignation. Ett nytt sätt att mörka antalet självmord? Är det inte varje människas rätt att ta sitt eget liv i vissheten att eftervärlden kommer att se på handlingen som just ett självmord och inte en olycka?
Att konferensrubriken provocerar förklarar suicidforskaren Jan Beskow så här:
– Jag tror att det hänger ihop med den stoiska traditionen och tanken att i människans värdighet och förnuft låg att hon hade rätten att ta sitt liv.
Från romerska riket fram till våra dagar har emellertid synen på självmord skiftat oerhört. Vi har den fördömande synen då den döde, inspirerad av djävulen, drogs inför tingsrätten och straffades med att inte ha rätt till evigheten, till en början dömd att begravas ute i skogen och senare utanför kyrkogården. Utan böner och utan klockringning. Först 1864 avkriminaliserades självmordet i Sverige, och så sent som 1908 avskaffades de kyrkliga sanktionerna.
– Nu har den stoiska tanken åter aktualiserats speciellt genom eutanasidebatten, frågan om dödshjälp. Ett av argumenten för dödshjälp är ju att det är en mänsklig rättighet att bestämma över sin egen död, säger Jan Beskow vidare.
Synen på suicid har alltså gått från ytterlighet till ytterlighet på samma sätt som hur man ska hindra någon från att ta sitt liv. Och det är här som konferensrubriken inte bara blir intressant utan visar på ett nytt sätt att tänka. Den nya vokabulären när det gäller självmord är hämtad från olycksfallsforskningen. Borta är ord som ödet, slumpen och olycksfåglar i betydelsen att han/hon inte är lämpad för en viss uppgift. I stället talar man om systemfel, katastrofkommissioner, händelseanalyser, riskförebyggande åtgärder och förhandlare.
En ny bild av den suicidhotande och av den suicidala situationen träder fram. "Man tar sig själv som gisslan." Liksom i andra gisslandramer känner sig den suicidala personen extremt hotad av krafter han/hon inte rår på. Livet sätts på spel för att uppnå det som just då upplevs nödvändigt för ett meningsfullt liv. På samma sätt som förhandlaren i ett gisslandrama måste hitta de rätta orden för att få kontakt med rånaren, kaparen eller terroristen måste hjälparen i en självmordssituation hitta det suicidala språket. Att hitta "systemfelet" är mer än ett snävt rotande i individens inre. Minst lika viktigt är att fingranska miljön och samhället.
Självmordsmönster
I konferensen, som hölls på Jonsereds herrgård i, som Karin Boye skrev, den mest smärtsamma av alla tider, lövsprickningens, hördes därför inte bara psykiatrins röster utan även Räddningsverkets, Räddningstjänstens, Vägverkets, Rättsmedicinalverkets, Försvarets, SOS Alarms, Statens Folkhälsoinstituts, politikers, med fleras röster. Systemfel handlar om hela samhället.
Ragnar Andersson, professor i olycksfallsforskning vid Karlstads universitet, erinrade om att inget är svart eller vitt när vi talar om olyckor utan att det finns ett komplext mönster av avsiktlighet och oavsiktlighet.
– Vi utsätter oss dagligen för risker men klarar det olika bra. Vem har riggat situationen åt oss? Är det vi själva eller andra krafter? Om jag säger att jag vill gå upp i ringen mot Mike Tyson är det nog många som ser det som ett självmord, medan Tyson själv skulle se det som en olycka. Vad en händelse kallas är upp till betraktaren.
På vilket sätt en person väljer att ta sitt liv påverkas av kultur, kunskap och tillgång till självmordsvapen. Utan tvekan finns ett klart samband mellan tillgängligheten av vapen och suicidfrekvens. Ragnar Andersson visade på en rad exempel som talade sitt eget tydliga språk.
– I Sverige dominerar läkemedel vid självmord och i USA skjutvapen. I utvecklingsländerna är bekämpningsmedel lättast att komma över. I Sverige utgör järnvägssjälvmorden cirka fem procent av alla självmord. I Nederländerna, ett litet tättbebyggt land där det är nära till järnvägsspåren, är siffran den dubbla.
Likaså påverkar självklart samhällsstrukturen när det gäller självmord, fortsatte Ragnar Andersson.
– Under 1990-talets början skedde i Östeuropa en marginalisering av människorna. Antalet självmord och olycksfall ökade dramatiskt. Under den så kallade Asienkrisen i slutet av 1990-talet ökade också där självmorden snabbt, och denna vår har vi hört om indiska fattigbönder som tar sina liv. De klarar inte av familjeförsörjningen på grund av amerikanska jordbrukssubventioner som dumpar bomullspriserna på världsmarknaden.
Självmordsförebyggande
Med andra ord handlar det om att eliminera riskerna för att undvika självmord. Det handlar också om att skapa ett samhälle där människor känner sig trygga. Bo Henricsson, distriktsläkare i Arjeplog, berättade om hur man i hans kommun gått så långt att man börjat lägga sig i människors privatliv för att komma till rätta med fylla, slagsmål och ensamhet med ibland självmord som följd.
Bilden av alkoholiserade ensamma män är inte bara en kliché utan rå verklighet i denna nordliga del av landet. Så vad har man gjort? Jo, hos den som supit till på krogen och burit sig illa åt dimper efter några dagar ett brev ner i brevlådan. I det står att vederbörande inte är välkommen på några veckor till krogen. Inte nog med det. Brevet går ut i kopior till traktens övriga krogar där brevets mottagare också är portad. Portning, som är en av många åtgärder i Arjeplogs kommun, har haft ett enormt inflytande på traktens män. En annan åtgärd är att man satsat på arbetstillfällen för kvinnor. Arjeplog har blivit en attraktiv plats för kvinnor. Överskottet på män har minskat.
Ökad medvetenhet om hur människor mår, en sund lägga-sig-i-mentalitet, är en livsnödvändig skadeförebyggande åtgärd, menade Bo Henricsson, eldsjäl och Sveriges röst i världen för det som kallas Safe Community.
Självmordsprocessen
Suicidprevention är ett mångfasetterat begrepp som sträcker sig från byggandet av skyddsnät för att förhindra hopp från högt belägna platser till den djupaste insikt i människans psyke och en ökad kunskap om den suicidala processen.
– Nu vet vi, sade Jan Beskow, skillnaden mellan den depressiva och den suicidala processen. Den senare är ingen sjukdom som kan medicineras utan ett sätt att hantera livet. Den suicidala processen utvecklas ofta under lång tid. En stor del medvetet och en stor del undermedvetet.
Det handlar alltså om ett processtänkande, från första tanken "jag ska ta mitt liv" över suicidförsöken fram till fullbordat självmord.
– Från att ha varit en tanke, ett sätt att i fantasin hantera en svår situation, blir suicidtanken en räddningsplanka och befriare. I trängda situationer vet man att man kan försvinna, och till slut börjar tanken att leva sitt eget liv. Första gången är det starka utlösande faktorer som sätter i gång det hela, men efter hand, när tanken blivit en vana, krävs allt mindre och mindre. Vad som slutligen resulterar i ett självmord är ofta att en konstellation av mindre besvikelser som tillsammans blir överväldigande inte går att hantera.
Det är i denna process som vikten av kommunikation och tydandet av signaler kommer in. Göran Melin, verksam inom räddningstjänsten, berättade vid konferensen om hur man i Jönköpings kommun sedan några år tillbaka arbetar med nya rutiner för att hindra suicider. Upprinnelsen var några dramatiska händelser med hot om suicid. Men vem hade ansvaret? Rutinerna och ansvarsfrågorna var för otydliga. Det fick räddningstjänsten att tillsammans med polisen och psykiatrin börja diskutera och utarbeta tydliga riktlinjer för vem som skall göra vad samt gemensamma larmrutiner. Detta har resulterat i snabba utryckningar. Så snart ett 112-samtal som indikerar hot om suicid kommer in larmar SOS Alarm polisen, räddningstjänsten och sjukvården/psykiatrin. De nya rutinerna har till exempel medfört att räddningstjänstens personal hunnit före den suicidhotande till spåret – innan tåget kom. Uppfattningen är också att suicidlarmen till polisen ökat, vilket i sin tur kan bero på att SOS Alarm blivit mer uppmärksamt på signalerna från den suicidale.
Självmordsstatistik
Snabbare ryck var också vad Helena Silfverhielm, Socialstyrelsen, efterlyste. Hennes analys av en ung flickas självmord visade på alarmerande långa remisstider hos skola och sjukvård och en förödande brist på ansvar och förmåga att tyda signaler.
Summa summarum: Alla måste bli duktigare på att bry sig, förebygga och analysera. Det senare gäller inte minst självmordsstatistiken. Jonas Lindgren, som innehar en nyinrättad tjänst som psykosocial obducent på Rättsmedicinalverket, berättade vad hans nya arbete medfört. Antalet självmord i statistiken på rättsmedicin har ökat med 20 procent. Genom att kontakta anhöriga och intervjua har bilden av den döde djupnat och diagnosen självmord kunnat fastställas. Visst hade signaler funnits.
Fortfarande finns emellertid en osäkerhet i statistiken. Krav på obduktioner vid alla dödsfall utanför sjukvården kan vara nästa steg. Inte minst med tanke på att anhörigvården ökar. Men, som flera konferensdeltagare framhöll, det måste bli rutin så att ingen känner sig utpekad – om det nu räcker.
För att vi ska kunna lita på statistiken krävs också att den som skriver dödsattesten står emot anhörigas önskan: "Kan vi inte skriva att det var en olycka?" Men i sådana fall handlar det i första hand inte om skam och skuld utan om försäkringspengar.
